Perfektion och Livet
En tanke ploppade just upp i mitt huvud. Jag är så jävla trött på att vara missnöjd med saker.
Du vet hur man tittar på en bild av sig själv och direkt börjar man tänka på vad som är fel med bilden. "min näsa ser lång ut, min arm ser fet ut, jag är kort...". Det värsta är att även om man inte säger det högt så tänker man det.
Jag hatar folk som måste påpeka det minsta fel med bilder på sig själva. Faktum är att jag gör samma sak, bara att jag inte säger det högt hela tiden. Hur jävla svårt ska det egentligen vara att titta på en bild av sig själv och tänka "snyggt."?
Sen allt med hur stressig skolan är och hur jag egentligen ville flytta till Stockholm efter grundskolan och hur jag aldrig kommer träffa min klass som förr. Hur jag kommer se ut på balen och hur jag inte kommer ha råd med både London och Yran och hur mitt hår bleks så mycket under sommaren. Hur mitt rum är tråkigt och hur mina naglar är för korta och hur mina höfter är för breda och hur jag är trött på musiken på min iPod och hur jag är rädd för att bli gammal och hur min profilbild på Facebook är för posad. Jag blir bara helt sjuk på mig själv av att bara skriva det för jag inser hur jobbig jag framstår.
Jag behöver bara ett tillfälle i livet då jag kan sätta mig ned, andas ut och inse att allt är okej. Inte underbart, inte perfekt, bara okej.
Jag mår faktiskt inte dåligt, har mått förvånansvärt fint för att ha stressat som jag gjort de senaste veckorna. Allt är fint, men jag väntar på att livet ska börja. Börjar bli aningen otålig.
Ett litet passande Bin Laden - rant.
Kommer ni ihåg 9/11?
Det är uppenbarligen vanligt bland folk i min ålder att minnas den 11 september 2001 väldigt klart. Jag minns ingenting från när jag var 5 annat än ett specifikt tillfälle. Det var då jag stod framför TV:n på övervåningen och såg klipp ifrån flygplanen som flög in i World Trade Center. Det är ett av de starkaste minnen jag har sen jag var så ung. Jag minns allt från det exakta ögonblick, jag minns hur jag kände just då. Och vad fan förväntar man sig, jag var 5! Skulle jag lyckas undgå att bli skräckslagen?
Jag visste vem Usama Bin Laden var innan jag kunde stava mitt eget namn. När jag var liten hade jag en lista över de tre mest ondskefulla männen i världen. Hitler, Saddam Hussein och Bin Laden. Det var ganska naturligt att dessa var de tre männen som jag tveklöst skulle skjuta i nacken om jag fick chansen. Jag såg faktiskt på Saddam Husseins hängning på TV. Tror till och med att det var direktsändning. Det är underligt hur, när man ser rättvisan komma ikapp dessa människor som man hatat så intensivt hela sitt liv, man tappar alla känslor för dom. Inget hat, ingen empati. Det är ganska äckligt egentligen.
Idag dödades Usama Bin Laden, den sista på min lista över världens mest ondskefulla män. Det sägs att hans död inte är att fira och att han hade gjort mer nytta i livet, men jag kan inte klara av att tycka så. Efter att man har sett världens reaktion på 9/11 och blivit påminnd om och om och om igen om mannen som ledde detta dåd som tog livet av nästan 3000 människor, så finns inget medlidande.
Dom kan få klä ut hans lik i kvinniokläder och dingla honom framför det jublande folket, mig kvittar det. Allt jag vet att han skapar mer lycka i döden än någonsin i livet. Inget hat, ingen empati. Där är sanningen.
Det är uppenbarligen vanligt bland folk i min ålder att minnas den 11 september 2001 väldigt klart. Jag minns ingenting från när jag var 5 annat än ett specifikt tillfälle. Det var då jag stod framför TV:n på övervåningen och såg klipp ifrån flygplanen som flög in i World Trade Center. Det är ett av de starkaste minnen jag har sen jag var så ung. Jag minns allt från det exakta ögonblick, jag minns hur jag kände just då. Och vad fan förväntar man sig, jag var 5! Skulle jag lyckas undgå att bli skräckslagen?
Jag visste vem Usama Bin Laden var innan jag kunde stava mitt eget namn. När jag var liten hade jag en lista över de tre mest ondskefulla männen i världen. Hitler, Saddam Hussein och Bin Laden. Det var ganska naturligt att dessa var de tre männen som jag tveklöst skulle skjuta i nacken om jag fick chansen. Jag såg faktiskt på Saddam Husseins hängning på TV. Tror till och med att det var direktsändning. Det är underligt hur, när man ser rättvisan komma ikapp dessa människor som man hatat så intensivt hela sitt liv, man tappar alla känslor för dom. Inget hat, ingen empati. Det är ganska äckligt egentligen.
Idag dödades Usama Bin Laden, den sista på min lista över världens mest ondskefulla män. Det sägs att hans död inte är att fira och att han hade gjort mer nytta i livet, men jag kan inte klara av att tycka så. Efter att man har sett världens reaktion på 9/11 och blivit påminnd om och om och om igen om mannen som ledde detta dåd som tog livet av nästan 3000 människor, så finns inget medlidande.
Dom kan få klä ut hans lik i kvinniokläder och dingla honom framför det jublande folket, mig kvittar det. Allt jag vet att han skapar mer lycka i döden än någonsin i livet. Inget hat, ingen empati. Där är sanningen.
