emmacalling

Du vet hur man tittar på en bild av sig själv och direkt börjar man tänka på vad som är fel med bilden. "min näsa ser lång ut, min arm ser fet ut, jag är kort...". Det värsta är att även om man inte säger det högt så tänker man det.

Jag hatar folk som måste påpeka det minsta fel med bilder på sig själva. Faktum är att jag gör samma sak, bara att jag inte säger det högt hela tiden. Hur jävla svårt ska det egentligen vara att titta på en bild av sig själv och tänka "snyggt."?

Sen allt med hur stressig skolan är och hur jag egentligen ville flytta till Stockholm efter grundskolan och hur jag aldrig kommer träffa min klass som förr. Hur jag kommer se ut på balen och hur jag inte kommer ha råd med både London och Yran och hur mitt hår bleks så mycket under sommaren. Hur mitt rum är tråkigt och hur mina naglar är för korta och hur mina höfter är för breda och hur jag är trött på musiken på min iPod och hur jag är rädd för att bli gammal och hur min profilbild på Facebook är för posad. Jag blir bara helt sjuk på mig själv av att bara skriva det för jag inser hur jobbig jag framstår.

Jag behöver bara ett tillfälle i livet då jag kan sätta mig ned, andas ut och inse att allt är okej. Inte underbart, inte perfekt, bara okej.

Jag mår faktiskt inte dåligt, har mått förvånansvärt fint för att ha stressat som jag gjort de senaste veckorna. Allt är fint, men jag väntar på att livet ska börja. Börjar bli aningen otålig.